Idag var det dags. Signe skulle sluta med napp. För flera månader sen bestämdes att när vännerna P & M fick sin bebis, då skulle Signe ge alla sina nappar i ett jättestort paket till bebisen. Bebisen föddes och nu, en månad senare, tog vi tag i saken. Vi köpte omslagspapper och snöre, fixade en stor kartong och så la vi ner alla nappar där. Sen slog vi in paketet. Signe hade fullt upp med tejpen. När paketet var klart och det var dags att åka, bar Signe stolt paketet, som var hälften så stort som hon själv. Hon bar med viss möda... Hon var glad när hon lämnade paketet och det gick hur bra som helst tills tröttheten slog till på allvar. Hon grät och vädjade att få en napp, och trots att det skar i modershjärtat fick hon gråta förtvivlat. När hon skulle sova låg jag hos henne, och hon grät och grät. Prövade ett väl beprövat knep, som min mamma gjorde när jag slutade med napp. Berättade om den blinde Bartolomeus och fortsatte med Jairus dotter och brödundret från Bibeln. Och lilla damen somnade.
I "utbyte" mot sina nappar fick Signe en rosa prinsessklänning. Så sent som i lördags lovade jag mig själv att aldrig köpa en så'n till Signe. Men nu ligger hon hur som helst och sover, utan napp, i sin nya rosa klänning med tyllkjol och silverstjärnor. (När ska jag lära mig att aldrig säga aldrig?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar