Om bara 13 timmar. Då kommer Sebbe och Elia hem.
Grabbarna har varit i Finland i över en vecka. Jag och mina döttrar passade på att vara hos mormor & morfar en vecka under den dryga veckan. Och så länge vi var där kändes det helt ok att grabbarna rest österut. Men nu...
Igår hade vi videosamtal mellan flickorna och grabbarna. Sen grät Signe när hon skulle sova. Och när hon vaknade i morse. För hon längtar så efter pappa.
Jag har inte gråtit av längtan, men jag längtar så att det gör ont. Det ska sannerligen bli en glädjefest i morgon, när flickorna ska hämta grabbarna vid bussen som tar dom från färjan till staden där vi bor.
I förmiddags pratade jag med Elia i telefon. Han avslutade samtalet på ett ljuvligt sätt. "Puss å hej", sa han. Undrar vem han lärt sig det av... ;-)
Nu ska jag sova. Så är det ännu mera "snart" när jag vaknar i morgon.
Ps. Jag beundrar alla ensamstående föräldrar! Ds.
2 kommentarer:
Å, ja visst gör det ont att längta... Brukar inte vara utan min flicka, men Johan är ju borta titt som tätt, dock inte någon dryg vecka. Skulle jag inte fixa:)
Men jag kan verkligen hålla med. Jag beundrar alla ensamstående föräldrar. Bara han varit borta ett dygn så är det ju tröttsamt. Tänk att aldrig få den naturliga avlastningen i varandra!
Betsy:
Jag är ju ganska van att vara själv på kvällarna/nätterna, men då kommer ju älsklingen snart hem. En dryg vecka från varandra är inget vi tänker göra till en vana. Det är det ingen som vill...
Ja, och tänk att alltid behöva ha med sig sina små troll när man ska handla mat. "Mamma, jag vill ha....". Nån gång nu och då är ju bara mysigt, men inte för jämnan.
Skicka en kommentar