I natt vaknade jag med en toppnotering på febern. 40,3 visade termometern. Jag trodde jag skulle dö. Inte på riktigt, det bara kändes så just då. Gick ut och satte mig ett tag för att kyla ner mig, medan Alvedonen skulle ta skruv. Vaknade nästan feberfri, men ack så trött.
Sebbe har vabbat idag, för att sköta om sin sjuka familj. Signe fick åka en sväng till förskolan, eftersom hon var frisk och klättrade så smått på väggarna. Vi andra har mest tagit dagen i horisontalläge.
När Signe kom hem vid 14-tiden var det en ovanligt gnällig Signe. Visst, hon kan gnälla rejält om hon inte får leka med nån kompis eller så, men det här var nåt annat. Sen började hon klaga över att hon frös, var trött och hade ont i huvudet. Så febern hade slagit till på henne också. Lika bra att ta alla på en gång, så är det gjort sen.
Nu under eftermiddagen har febern börjat stiga på mig igen, vilket tydligen är helt normalt, enligt min vän Dr M, som jag ringde och konsulterade i förmiddags. Jag hoppas att Sebbe klarar sig, så att han kan förse sina sjuklingar med det vi behöver.
1 kommentar:
Varför bor ni så långt bort?! Fast egentligen vill jag inte utsätta mig för smittan, så det är kanske bra med avstånd en sån här gång. (Äldre människor får lätt lunginflammation och dör. Det vill ni väl inte? ;-)) Krya på er allihop utan mina kramar!
Skicka en kommentar