[när lockarna faller]

Ända sen i somras nångång, har min stora lilla tjej pratat om att hon vill klippa håret. Och då pratar vi verkligen K L I P P A! Inte toppa nån liten centimeter, utan klippa av håret.
Nej, har mamma sagt. Snälla..., har Signe sagt. Igår kunde jag dock inte motstå, utan Signe fick sin vilja igenom.

Signe med sina långa flätor, redo att gå till frisören.

Om möjligt ännu mer redo, sittandes i frisörstolen.

Signe, frisören och jag dividerade lite om längden på håret. "Hit" sa Signe och pekade strax under örsnibben. "Nej hit" kontrade jag, och pekade ner mot axlarna. Frisören gick på Signes linje, och rekommenderade en kort page med rak kort lugg. "Det växer ju ut", försvarade sig frisören. "Låt gå", sa jag och gav klartecken.

Första klippet. Hjälp!

Och av med den långa luggen också...

Hälften av håret som klipptes bort.

Stans nöjdaste tjej!

Och så här med facit i hand undrar jag varför jag var en sån jobbig morsa, som inte ville att Signe skulle klippa av sig håret. Hon ser stor ut nu! Och hon fullkomligt älskar sin nya frisyr. Jag har väl aldrig sett henne spegla sig så mycket som idag. Och gång på gång har hon utbrustit hur mycket hon älskar sitt nya hår.