Ett eller flera barn, sovandes i vår säng, är ofta förekommande här i huset. Maja har sällan några bra anledningar för att få soma i vår säng. Hon kan mer bara konstatera att hon vill sova där. Punkt.
Elia har dock goda skäl till att välja bort sin säng, till förmån för mammas eller pappas dito. Elias säng är allt som oftast för hård. Eller för mjuk. Och kudden är ibland för tjock. Ännu oftare för tunn. Täcket är alltid för varmt. Tacka för det... i kväll hade gossen satt på sig pyjamasen utanpå understället.
Signe tassar alltid ner på morgonkulan och kryper ner bredvid mig. Det enda jobbiga med det, är att hon nästan alltid kommer bara en kort stund innan jag ska stiga upp.
Jag förstår så innerligt väl att barnen vill sova i vår säng. Jag ville ju sova i min mammas och pappas säng när jag var liten. Det är nåt visst med just den sängen. Doften, känslan i täcket, kuddarna. Trygghet, helt enkelt.
Och i snart sju år har jag fått stå för den tryggheten till mina egna barn. Det är svindlande när man tänker efter, att den tillit jag känt (och fortfarande känner!) till mina föräldrar, som vet och kan nästan allt, känner mina barn till mig.
Men när jag ser mina små tryggt sovande barn, kan jag inget annat tänka än ljuvligheters ljuvlighet.
3 kommentarer:
Du är välkommen tillbaka och krypa ner hos mig igen, om Sebbe är borta nån gång./mamma
Ja, visst är det ljuvligt! Jag konstaterade i morse att jag sover som bäst när båda barnen är i vår säng - även om det är trångt och jag sover med ena skinkan utanför sängen :)
Det är underbart att få ge den trygghet man själv har fått!!
Inte bara barnen får nåt ... Jag saknar sparkarna i ryggen och armen kring halsen/magen m.m.
Skicka en kommentar